Jag antar att ni redan listat ut vad det tredje inlägget handlar om? Just det, Mattias Sjögren. (Och nej - jag kommer aldrig att tröttna på att prata, eller skriva, om honom!) Lyckan för mig, den är otrolig.

Som jag tidigare skrivit så tror jag verkligen att hans hemkomst har gjort en stor skillnad för stämningen i laget. Om det inte räcker så har hans hemkost även gjort en stor skillnad för stämningen i klacken. Varför, undrar ni, när det bara är jag som blir så lycklig av det? Jo, ni vet det här med att lycka sprider sig? Så är det ju. När jag inte kan göra annat än att stå och le när jag ser honom, då sprids det. Leenden är fruktansvärt smittsamma, så jag vill faktiskt påstå att hans hemkomst har gjort klacken gladare.

Att få se honom live igår var en otrolig grej för mig! Det har ju faktiskt gått nästan ett år sen jag fick göra det sist och jag kanske inte kan säga att jag saknat honom, men visst har det varit lite tomt på isen när han inte varit med. Just därför åkte jag till arenan igår med en otrolig förväntan och spänning i kroppen. Redan innan matchen började så stod jag och hoppade i klacken och om jag bara får välja ett ord för att beskriva mig igår så är det utan tvivlan lycklig.

När han dessutom tryckte in ett mål i den tredje perioden så hade jag, som jag skrivit tidigare idag, tårar i ögonen. Jag var naturligtvis beredd på att känslorna skulle bli överväldigande när jag väl fick se honom göra ett mål igen, men jag var verkligen inte beredd på att jag skulle bli så glad att jag började gråta. Jag sa ingenting. Jag skrek inte, jag sjöng inte, jag klappade inte händerna. Jag bara stod där, med händerna på hjärtat, och log, med tårar i ögonen.

När klacken efter det börjar skrika/sjunga ramsor för min favorit så var jag naturligtvis tvungen att ta mig samman för att sjunga med dem. Blir ni förvånade om jag säger att jag tror att jag skrek högst just under de ramsorna? Nä, jag trodde inte det heller.



Efter matchen så fick Sjögren gå till Fan Corner och det betydde naturligtvis att jag för andra gången i mitt liv också gick dit. Förra gången jag var där så fick han skriva på min matchtröja, men då det inte syntes särskilt bra ville jag naturligtvis ha en ny autograf (och en ny chans att få prata med honom!), så jag gick in på toaletten och tog av mig t-shirten för att låta honom skriva på den. Jag berättade för honom hur skönt det är att han är tillbaks, han tackade och log och skrev på min tröja.