Efter diskussioner med övriga supportrar efter de senaste matcherna kom jag fram till att det fanns inget jag ville skriva här. Vem vill egentligen läsa ett inlägg om att vi förlorat? Nu har det börjat gå åt rätt håll igen (Frögga är ju äntligen tillbaks) och med vinsterna kom även min bloggmotivation tillbaks.

I början av säsongen var Färjestad ett lag i kris. Ropen om att byta ut Czarnecki ekade och även om vissa röster talade om att låta honom vara kvar för att ge honom en ordenligt chans så var det ropen som hördes högst. Czarnecki byttes inte ut, förrän nu.

Hej bloggen! Jag vet att jag inte har uppdaterat här på länge, men jag tycker faktiskt inte att det funnits något att uppdatera om. Matcherna då, tänker ni? Vad hade ni egentligen velat läsa om halvdana matcher som slutat med förlust?

Nu var det ytterligare en sån där match då vi faktiskt blev glada över att det blev förlängning. Vad har egentligen hänt? Men, som Benny sa; Sveriges bästa klack när laget ligger under.

Naturligtvis känns det ganska fel att sammanfatta året i en hockeyblogg, då man vanligtvis sammanfattar en säsong snarare än ett år i sportsammanhang. Jag kommer att göra det också, men här kommer årets sammanfattning.

Som ni säkert redan vet så fyllde jag år i lördags och jag hade tidigare bestämt mig för att spendera en del av min födelsedag i LLA, tittandes på supporterlagets träning.

Inatt drömde jag något underbart, som till skillnad från andra drömmar faktiskt hängde kvar i min hjärna efter att jag vaknat. I och med att det handlar om hockeypojkar så tänkte jag att det här är rätt ställe att berätta om drömmen på.

Jag antar att ni redan listat ut vad det tredje inlägget handlar om? Just det, Mattias Sjögren. (Och nej - jag kommer aldrig att tröttna på att prata, eller skriva, om honom!) Lyckan för mig, den är otrolig.

Det andra inlägget om gårdagen kommer helt och hållet att tillägnas vår klackledare, Mårten Vuorinen. Varför? För att när han verkligen vill, då kan han klara av allt.